På lördagen hade vi en heldag på stan med en grande finale!
Vi strosade längs gatorna och tittade i skyltfönster (mums!).
Trängdes med alla turister i Gamla stan.
Shoppade kläder.
Väntade på mat.
Och åt till slut god mat. (Och det är inte jag som har kladdat på kanten. Det var faktiskt servitrisen. :) )
Självklart åkte vi tunnelbana.
Från stationen Gullmarsplan gick en gångtunnel till Globenområdet. Marie tyckte av någon konstig anledning att det lät kusligt med en tunnel till Globen. Haha! Hon har nog sett för många läskiga filmer.
Framme vid Globen. När vi gick här var vi fulla av lycklig förväntan. :) För snart skulle vi se Dolly Parton! Tjohoo!
Och det var precis så bra som vi hoppats. Vilken kvinna. Vilken personlighet. Vilken begåvning! Hennes röst är klar, ren och kraftfull. Jag förstår inte hur hon lyckas. Och hon drog fram instrument efter instrument under konsertens gång. Fiol, banjo, gitarr, flöjt, piano, munspel, saxofon och någon sorts grunka som jag inte vet vad det är för instrument (jag trodde att det kanske var en nyckelharpa, men när jag googlade på det så såg det ut som att man spelar på en sådan med stråke och det hade hon inte.).
Hon sjöng några av sina mest kända låtar (Joline, I will always love you, 9 to 5, Here you come again, Coat of many colors och Islands in the stream) och en hel del nya låtar.
Mellan låtarna så pratade hon en del och berättade små historier från sin uppväxt. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så växte hon upp under väldigt fattiga förhållanden. Hon berättade att under de få gånger som hon var i stan (vet inte vilken, men där det fanns lite mer än det fanns uppe i bergen där hon bodde) så brukade hon se en kvinna som gick på gatan (både bokstavligen och som yrke...). Hon hade stort gul-blont hår, röda läppar, röda naglar och tajta färgglada kläder. Dolly tyckte att den kvinnan var det finaste hon någonsin sett och sa då att "så ska jag bli när jag blir stor!" Och det blev hon. I alla fall till utseendet. :) Hon sa även det numera mer eller mindre klassiska uttalandet "kul att ni kommer hit och lägger så mycket pengar på mig, för det kostar en förmögenhet att få någon att se så här billig ut!" Haha. Hon har faktiskt humor.
Mellan låtarna så pratade hon en del och berättade små historier från sin uppväxt. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så växte hon upp under väldigt fattiga förhållanden. Hon berättade att under de få gånger som hon var i stan (vet inte vilken, men där det fanns lite mer än det fanns uppe i bergen där hon bodde) så brukade hon se en kvinna som gick på gatan (både bokstavligen och som yrke...). Hon hade stort gul-blont hår, röda läppar, röda naglar och tajta färgglada kläder. Dolly tyckte att den kvinnan var det finaste hon någonsin sett och sa då att "så ska jag bli när jag blir stor!" Och det blev hon. I alla fall till utseendet. :) Hon sa även det numera mer eller mindre klassiska uttalandet "kul att ni kommer hit och lägger så mycket pengar på mig, för det kostar en förmögenhet att få någon att se så här billig ut!" Haha. Hon har faktiskt humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar