torsdag 26 maj 2011

En novell

Denna vecka fick vi till uppgift att skriva en novell (eller saga) och att illustrera till den. Här är resultatet. Trevlig läsning!

Teckningen är färglagd med akvarellpennor så pappret blev tyvärr lite buckligt eftersom det var vanligt skrivarpapper och inte akvarellpapper. Men det ger en ganska fräck effekt så här digitalt. :)



Anonyma klubben

- Fy fan, vilken jävla dag! muttrar han tyst för sig själv samtidigt som han småspringer ner för de sista trappstegen. Han kan inte komma ut från kontorsbyggnaden fort nog. När han når entrédörrarna ser han regnet som rinner ner för glasrutorna i en strid ström. Dropparna slår mot rutorna med ett intensivt hamrande. Vinden rycker tag i en kvinnas röda paraply precis när hon passerar på trottoaren utanför. Paraplyet vänds ut och in så att det får formen av en gammal grammofontratt, och kvinnan ger ifrån sig ett kort tjut. Han ser att hon svär tyst för sig själv samtidigt som hon försöker vända tillbaka paraplyet för att åter få skydd från regnet. Ändå ler hon, och det får honom att dra ihop ansiktet i en skeptisk min. Himmeln är mörkt grå och än finns det mycket regn kvar i de bulliga molnen. Ska han förbli torr så får han nog stå kvar här halva natten. Han fäller därför upp rockens krage i nacken, drar ett djupt andetag och stålsätter sig mot de kalla dropparna som han vet kommer att möta honom när han kommer ut. Han rycker omilt upp dörren och går med långa kliv bort mot busshållplatsen.

Hon skyndar sig in genom dörren och hör den lilla klockan, som är fäst i karmen ovanför, plinga till. Hon har alltid gillat kaféer med sådana klockor ovanför dörren. Det får henne att tänka på de gånger då hennes mormor tog med henne på kafé när hon var liten och hon fick välja precis vilket bakverk hon ville. Nu är hon vuxen och får alltid själv välja vad hon ska köpa. Bakelseköpen har därmed förlorat lite av sin charm. Till höger om disken finns ett tomt bord som hon tar sikte på. Hon snirklar sig fram mellan stolar och bord. En liten grå man ser surt upp på henne när hennes blöta jacka stryker mot hans arm och lämnar ett fuktigt avtryck. Hon ler urskuldande, får ur sig ett lågt “förlåt” och fortsätter mot det tomma bordet. Idag kan ingen liten sur gubbe i världen få henne på dåligt humör. Glädjen spritter i bröstet. Hon kränger av sig den fuktiga jackan och hänger den över stolsryggen. Sitt röda paraply lutar hon mot väggen och det bildas snabbt en liten vattenpöl på golvet under det.

Kafébiträdet bakom disken ler mot henne när hon kommer fram för att beställa. Det syns att det är ett ärligt leende, trots att hon förstår att biträdet ler mot säkert över hundra personer varje dag. ”Det måste vara ansträngande”, tänker hon, samtidigt som hon ler tillbaka. Biträdet tittar på henne med en min som frågar vad hon vill beställa.
- Scones med cream cheese och en liten kaffe, tack.
- Var det bra så?
Hon nickar, men precis när biträdet ska säga priset ångrar hon sig.
- Nej förresten, det var en sak till.
Hon tittar snabbt över axeln för att se så att det inte står någon bakom henne i kö och möter sedan åter biträdets blick. Biträdet väntar vant på en fortsättning, som om hon är van vid veliga kunder.
- Skulle du vilja hjälpa mig att göra någon lite gladare idag?
Biträdet ser frågande och lite förvirrat på henne.
- Eh, ja, eller jag antar det, men hur menar du?
Hon börjar snabbt förklara hur det ska gå till och vad biträdet ska ha för roll i det hela. Hon berättar att hon betalar för en kaffe nu som hon inte själv får. Istället ska biträdet ge kaffet till nästa person som kommer och beställer kaffe. Biträdet ska då berätta för personen som vill beställa kaffe att det är Anonyma klubben som bjuder och hälsar att han eller hon ska ha en riktigt trevlig kväll. Biträdet skiner upp.
- Åh, spännande! Det gör jag gärna.
Biträdet gör i ordning hennes scones och kaffe och ställer det på disken bredvid växeln som redan ligger där. Hon stoppar snabbt ner växeln i jeansfickan och tar tallriken och koppen för att gå tillbaka till bordet. Innan hon går så tillägger hon med låg röst.
- Kom ihåg att du absolut inte får avslöja att det är jag som bjuder. Det är Anonyma klubben. Okej? Biträdet nickar och ler. Det är ett leende som säger ”du kan lita på mig”.

Den lilla klockan över dörren plingar till och hon tittar upp från sin bok och bort mot entrén. Dörren öppnas av två fnittriga tjejer som ser ut att vara i femtonårsåldern. De tisslar och tasslar och fnissar med huvudena tätt ihop. Den längre av dem ser ut att vara mitt uppe i en spännande berättelse som den andra verkar vara mäkta imponerad av. När de kommer fram till disken gör den långa flickan en paus i berättandet och de läser båda två på tavlorna på väggen bakom biträdet. Hon sneglar mot disken och spetsar öronen för att försöka höra vad de beställer. Efter mycket velande blir det varsin smoothie. ”Tråkigt.” tänker hon. ”Kanske är killen som står bakom tjejerna sugen på kaffe. Han ser ut att behöva det.” Hon slår upp boken igen och tittar ner på texten. Medan hon låtsas läsa lyssnar hon på vad de säger där borta vid disken.

Han hatar regn. Framför allt hatar han känslan av hur de våta jeansen klibbar längs låren. För att inte tala om lukten av fuktiga kläder som sticker i näsan när man kommer in på ett ställe där mycket folk samlas. Som här på kaféet till exempel. Urk! Och han hatar fnissiga tonårstjejer, och att behöva vänta på kaffe, och mest av allt hatar han att missa busshelvetet när allt han vill är att komma hem. Han ger ifrån sig en djup ljudlig suck för att få de velande tjejerna vid disken att bestämma sig snabbare. De verkar inte höra honom, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Till slut är de klara och det är hans tur.
- En liten kaffe, tack. Att ta med.
Biträdet ler finurligt och sneglar på honom flera gånger medan hon gör iordning hans kaffe. ”Vad fan är problemet? Jag ser säkert ut som en dränkt hund, men sluta glo och ro hit kaffet.” tänker han irriterat, men han säger inget. Han tittar sig istället runt i lokalen. Han får syn på den där tjejen med det röda paraplyet som han såg utanför jobbet. ”Hon är söt, men utan det där illröda paraplyet så hade jag nog inte lagt märke till henne.” tänker han. Han väcks ur sina funderingar när biträdet sträcker fram kaffemuggen mot honom. Det är en sådan där mugg i papp med ett plastlock på. Muggen känns varm mot handen när han tar emot den och det ryker lite ur hålet i locket.
- Varsågod. Denna bjuder anonyma klubben på, och önskar dig en riktigt trevlig kväll, säger biträdet och ler stort mot honom.
Han stannar upp mitt i rörelsen och låter handen vila på plånboken i fickan. Han möter hennes blick och hon ser nöjd ut.
- Vadå bjuder? får han undrande ur sig med en skeptisk ton i rösten.
- Ja, precis som jag sa, Anonyma klubben bjuder. Den är betald och klar.
Han står orörlig kvar och tittar på henne.
- Mer än så kan jag inte säga, men att bli bjuden på kaffe är väl alltid kul, eller hur?
- Ja, jo, det är klart. Så jag kan bara gå nu då, utan att betala?
- Ja, precis. Ha en trevlig kväll! Hon nickar snabbt mot honom innan hon vänder blicken mot nästa kund. Det har hunnit bli en kö med några personer bakom honom. Han rättar till axelremsväskan som glidit ner lite på axeln och går mot utgången med kaffemuggen i handen. Innan han greppar handtaget och öppnar dörren så tar han en sipp kaffe från muggen. Det är varmt och smakar ljuvligt. Mungiporna dras uppåt och han ler. ”Hmm, Anonyma klubben alltså. Det måste jag googla när jag kommer hem” tänker han och går ut från caféet. Ute har det slutat regna och himmeln är nu vit istället för mörkgrå.

Hon tittar på klockan. Två minuter kvar. Bänken som hon sitter på känns kall genom jeanstyget. På marken bredvid henne står hennes väska och det röda paraplyet står lutat mot bänken. En man som också väntar på bussen trummar otåligt med fingrarna mot låret. Han ser stressad ut. Hon vänder på huvudet och tittar nedåt gatan. Då ser hon att killen från kaféet kommer gående mot busshållplatsen. Han håller en kaffe i handen och ser nöjd ut. Hon ler för sig själv. När han kommer fram slår han sig ner på bänken bredvid henne. Hon sneglar åt hans håll och deras blickar möts. Reflexmässigt tittar hon snabbt bort. Efter några sekunder tittar hon åter på honom och deras blickar möts igen. Denna gång håller hon kvar blicken. Han ler försiktigt mot henne. Hon ler tillbaka.
- Jag var med om något underligt precis, säger han plötsligt. Ja alltså, kul men underligt. ”Jag vet” tänker hon, men hon säger inget. Hon bara nickar och lyfter undrande på ögonbrynen. Han fortsätter med iver i rösten.
- Jag var på så jäkla dåligt humör och så missade jag till på köpet bussen, och då gick jag in på kaféet där borta och skulle köpa kaffe.
Hon ler mot honom när han fortsätter berätta och känner hur en nöjd känsla sprider sig i kroppen. ”Vilken härlig dag!” tänker hon.

Vad tyckte ni??

Och så två illustrationer till: 

Gjord med tusch.

Inverterad i Photoshop

2 kommentarer:

  1. Shit va bra gumman, du e jätteduktigt både på att rita och skriva <3

    Massa puss o kram
    Anna

    SvaraRadera
  2. Det var som fan. Vilken berättarkonst! Malin, jättebra skrivet. Fint flyt med känsla. Din penna kan både rita och skriva. Impad pappa.

    SvaraRadera